VEMSKAKAMMAUTMINATOVOR

Vilsen i en labyrint
fylld med ångest och saknad
Vill inte längre ha dig i tankarna
vildlockigt brunt hår,
alldeles för skarpa linjer i anletet.
Skarpa så att de kan skära ett flickhjärta i två delar
eller tusen.

Jag kommer ihåg ljusa mornar
då du spelade en visa
på din brors gitarr.
Persiennernas samarbete med solen gjorde oss randiga
randigt som ditt favoritlinne
som brukade ligga så bra
på golvet, bland dina och mina kläder.

Fem prickar bakom örat.
Bruna små prickar jag brukade rita linjer emellan
med fingret mot din hud.

Du var asken och jag tändstickan.
Du behövde bara dra dig mot mig
Eller jag dra mig mot dig
Och energi skapades.

Men det är historia nu.

Fan.